This is Jennifer

Vilken dag!!! Önskar ajg kunde säga att det var så himla mycket på jobbet eller att något hemskt hänt för då hade det känts mer befogat att vara deppig och nere. Orkar inte skriva om det heller... suck, jag är så jäkla rastlös och trött på det här och jag får en klump i magen varenda gång jag ens tänker på att klaga. Finns så många som har det värre. Usch, som sagt idag är verkligen ingen bra dag.

Ibland kan jag verkligen längta tillbaka till när man gick i sexan ungefär. Alla var glada (världen led inte av "modet" depression), jag hade mina hästar som var viktigtare än allt annat, vem brydde sig om killar eller andra kvinnliga besvär. Det var fasen mycket bättre förr, ibland vill man bara dra tillbaka tiden lite, för en stund i alla fall.
Jag och Eva har ett återkommande minne från en ridtur. Det var mörkt och stjärnklart ute, hästarna var pigga och glada. Vi red uppför backen vid fabriken, snön låg packad på marken och hästarna fick inga klampar av snön eftersom det var så kallt. Jag och Mitzi började trava mot den uppskottade snövallen, hon tog i och hoppade över den och landade mjukt i pudersnön på andra sidan. Vilken helt fantastisk ridtur... Saknar verkligen henne, min lilla Mitzi. Saknar alla mörka kvällar och mys i stallet, bara önskar att jag får uppleva det igen, eller är det för sent? Kommer dessa tider någonsin igen?

Kommer andra tider igen? Tider och perioder som man saknar så att det gör ont, personer och deras beteende, kommer de någonsin komma tillbaka och vara som de brukar?

Kommer det bli bra någon gång?